Livet med två hundar är annorlunda än med tre. Lättare, visserligen! Men ... jag saknar Tilde.

Ines började löpa så det gällde att ha koll på var Bigge höll hus. Jag har rastat Ines då Göran rastat Bigge , eller vise versa.
Så en dag när Göran gick med Bigge på länk genom skogen kommer det tre lösa hundar som ryker på Bigge så att han blöder av betten! Veterinärbesök och ett antal stygn i rumpan på Bigge och diverse obehagliga samtal med ägaren till de lösa hundarna.
Det är underligt att fast man har rätten på sin sida ska man bli tvungen att läsa lagen för den skyldiga!

Nu ser jag fram emot att både Vilda och Lippe ska gå på utställning i Kimito den 24.5 och också Bella ska visas upp där.
Efter den utställningen har alla valpar från min första kull, T-kullen, född den 19.5.2011, fått utlåtande om exteriören.

Tilde 19.5.2011 - 27-3.2014

Det här är den sorligaste nyhet att berätta jag kan tänka mej.

Den 27.3 blev Tilde påkörd av en bil på väg 51 och dog.

Allting började då alla 3 hundarna smet ut genom framdörren som antagligen Ines öppnat, det är ju bara hon som kan det. Kl var 18.40 då min telefon ringde och grannen frågar om mina hundar är ute och jagar. Förvånad svarade jag att det är de inte för jag hade ju just allesammans vid mina fötter då jag lagade mat. Men han hade sett dem och hört när de tog upp ett drev i skogen. 
 

Då såg jag att framdörren stod på vidgavel och solen gassade in. Det var inte så mycket jag kunde göra då. Jag tog 3 koppel med mej och satte mej i bilen för att köra iväg i hopp om att se eller höra hundarna.

Me inte ledde det nån vart. Göran kom hem och gav sej också ut för att spana men inte hörde han dem heller.

Det lönade sej inte att, springa om kring utan vi höll oss hemma och hoppades att de igen en gång skulle ha tur och komma hela hem.

Men så gick det inte nu. Kl 20.40 fick Göran ett samtal, en kvinna berättade att det låg en död hund på 51:an. 
Vi åkte dit och jag såg genast att det var Tilde. Hon hade redan stelnat så antagligen hade hon legat en god stund mitt på vägen död innan det här unga paret stannat, lyft henne åt sidan och ringt till oss. Trots att allt tydde på att Tilde dött omedelbart stör det mej att den som kört på henne inte stannat och kollat upp att hon hade halsband med namnbricka där våra telefonnummer också finns. Ett samtal bara och vi hade genast kommit.

Bigge kom hem kl 22, våt men hel och en timme senare kom Ines, också hon hel och våt.

Dagarna som gått sedan denna sorliga torsdag ha varit tunga och gråtfyllda. 
Jag sörjer min älskade hund så förskräckligt mycket!

Tilde var en så mild, glad och vänlig hund, hoppsig på sitt eget sätt men tyckte om alla. En lättare hund kan jag inte tänka mej att man kan ha.

Att hon också hade fina jaktegenskaper gjorde ju inte saken sämre. Trots att hon var olovligt lös på sök. Men det kompenserade hom med att ha ett ypperligt sök och bra drevförmåga. Hon var ivrig och snabb. 

Hon var ju uppfödd av mej själv, Bigges och Ines valp och jag var mer än nöjd med henne trots lösheten.

Mina planer för Tilde var att nästa höst gå på många drevprov med henne och sedan se om alla hennes goda jaktegenskaper räckte till att 'förlåta' lösheten så att jag skulle kunna ta valpar av henne. Hanen som i så fall skulle bli far till valparna hade jag nästa bestämt mej för redan och lösheten hade vi för en vecka sedan börjat motarbeta, visserligen med ett litet sista halmstrå men det hade varit värt ett försök om det lyckats.

Vi hade kontaktat homeopat Annika Tähtinen. Min tanke var att Tildes tidvis illaluktande andedräkt och hennes rinnande ögon kunde vara orsak till att hon skällde av så lite irritation. Då jag framförde min teori för homeopaten ansåg hon, efter att ha undersökt Tilde att teorin inte var utesluten. Så vi hade en vecka tidigare påbörjat medicineringen med homeopatiska medel och just börjat lägga märke till att ögonen rann en aning mindre och att andedräkten var mycket bättre.

Men, nu får vi aldrig veta.

Igår på kvällen gick jag med Bigge och Ines på kvällslänken genom skogen där det sista drevet gått. Solen sken så det var soligt och vackert. Och det kändes skönt att inse hur Tilde hade njutit när hon drev bytet genom den vackra skogen. Det är som en vän till mej sa: Tilde dog då hon gjorde det bästa som fanns att göra och det som en beagle är skapad för att göra.

Tack Tilde för att jag fick ha dej!

1 månad gammal med silverstrån i pälsen. Silverpilen kallade vi henne då hon var snabb som en pil.

5 veckor

Här poserar Tilde 7 veckor gammal

Trots att veterinären vaccinerat Tilde fick hon en puss. Tilde är 4 månader gammal

jag måste riktigt tänka efter för att få med allt som ska:


Först var det Vilda

som kom med husse Palle och leta efter hare.
Det började inte så bra då vi stötte på en massa, alltså med massa menar jag runt 10 stycken lösa hundar, flera med gps runt halsen! Det var alldeles tydligt nån som kommit med hela sin kennel av fågelhundar för att rasta dem på vårt jaktområde!
Vilda hade vi kopplad då hundarna kom fram till henne och jag blev rädd för att Vilda skulle bli så skärrad att hon inte skulle kunna fungera alls.
Men Vilda brydde sej inte och då jag inte såg till några människor som jag hade kunnat upplysa om att de är ute på olagliga vägar var det bara att försöka dra iväg undan flocken. Det behövdes bara lite rytande från mej så stack de iväg.

Det var isigt väder och det snöade lätt. Inga harspår gick att upptäcka och då var det svårt att hjälpa Vilda.

Det kändes bra att se hur bra Vilda rörde sej. Hon sökte energiskt och vida omkring men det hjälpte inte. Det hade varit så fint att komma på hare men det blev inte så nu.

  Vilda var ju bara 5 månader gammal så efter ett par timmar beslöt vi oss föra ta fast Vilda och åka hem.

Det jag såg var bra. Vilda är ivrig och rör sej självständigt i skogen!

Två dagar senare var det Lippe (Viva). Nu regnade det och det ser man ju på bilderna att linsen är dimmig

Lippe var också modig och trivdes bra i skogen. Dagen innan hade jag varit här med Tilde och sett en massa harspår nere vid sjön så vi gick dit. Men nu fanns det ingenting kvar av dem så vi gick vidare. Vi hade varit igång redan 2 timmar och stod och planerade att sluta för dagen men då jag vänder på huvudet ser jag haren hoppa iväg bara 7-8 meter från oss.

Där vid tallen längst till höger hade haren legat och tryckt medan Lippe sprang omkring och vi stod och pratade. Nu blev det fart på gummorna! Vi lockade Lippe till legan och Lippe började gräva upp stället haren legat på :)
Sedan visade vi henne på spåret och hon stack iväg, men tyst!
Snart blev det tappt och efter ett tag kom hon tillbaka till oss.

 Vi gick till tapptet och hjälpte henne hitta spåret på nytt och igen fortsatte hon, men fortfarande tyst!
Och just då slutade gps:en fungera! 10 minuter och ingen kontakt, aj att det harmade! När Lippe nu kom tillbaka kunde vi jun inte hjälpa henne mera då vi inte visste vart haren hade försvunnit så vi beslöt att vi slutar.
Vi hade haft en riktigt fin och lyckad dag!

De två sista dagarna i februari blev det jakt, först i Trollshovda hos Kenneth och Bella. Göran hade planerat att ta bara Ines och Tilde med. Men det visste inte jag, så när jag kom sist till bilen packade jag in också Bigge bak i bilen. Att Bigge var med märkte Göran först när vi började köra på sandvägen i Trollshovda för då började Bigge gny, så som han alltid gör då han fattar att snart blir det jakt.
Bigge skulle ändå sparas till morgondagens jakt så han fick stanna som sällskap åt Bellas matte.
Vi hade igen en fin dag i skogen. Bella och Tilde drev samma hare i timmar. Igen gick drevet till precis samma område som det gjorde för Tilde och Ella då vi var där på jakt med ´de jagande damerna`. Det var bara att vänta på att hundarna kom tillbaka. Det gjorde Tilde vi 15-tiden men Bella måste hämtas med bil därifrån!
Den 28 februari, säsongens sista jaktdag, måste jag gå på mitt första officiella styrelsemöte med Svenska Hörselförbundet.
Hundarna var beställda till golfbanan för att få bukt med rusackorna på banorna. Hundarna hade haft bra drev men med skyttarna var det lite si och så  trots att de hade varit många till antalet.
Nu hittar man Olavis provresultat från januari i Beagleklubbens arkiv

Visst har vi jagat sedan senast jag skrev här i bloggen, och många gånger men det jag först ska berätta om är när vi åkte till Irland där vi skulle få följa med på packjakt med Sunnyland Beagles pack

 Det var Ines uppfödare Vesa o Merja Meriläinen som har Astalan Kennel som samlade ihop ett jäng av ägare till hundar från deras kennel till den här resan.
Vi åkte iväg på torsdag morgon mitt i februari till Dublin. Där skulle vi njuta ev stadsemester men höjdpunkten på resan var lördag då vi åkte till Nord-Irland, strax väster om Belfast, närmare bestämt orten Antrim och Sunnyland Beagles.
Kl 8 på lördag morgon hoppade vi på bussen utanför vårt hotell

och närmare 200 km senare hade vi genom bussfönstret beundrat de vida slätterna och bergen på väg norrut

och befann oss på kennel Sunnyland Beagles där vi bjöds på kaffe och smörgås i Joint-Master:Mr John Shaw Brown (huntsman) hem,

  där jag lade märke till en massa beagle-inspirerade detaljer

sedan var det dags att hälsa på hos beaglena. Tikarna till vänster och hanarna till höger, inalles något runt 40-talet hundar.

det var trevligt att se vilket fint fårhållande det var mellan människa och djur. När hundarna hoppade in i bilen gick det tyst och diciplinerat till

 och då vi samlades till jakt och hundarna släpptes lösa var det ingen som stack i väg innan den fått lov.

Vi skulle följa efter packet och Master John ledde det. Dessutom fanns det ett antal huntsmens vars uppgift var att dirigera packet åt rätt håll.
Disciplinen i packet var beundransvärd. På videoklippet här under ser man hur packet reagerar på masters trumpetande i hornet.

men trots att huntsmännen sprang på i otrolig fart med långa steg för att dirigera packet hände ett sorgligt missöde!
Vi stod och lystrade till drevet då vi såg en räv fly undan oljudet. Räven är inte lätt att upptäcka, men den finns på bilden.

Snart såg vi packet ta upp rävspåret och senare fick vi veta att drevet gåt över landsvägen där en hund blev påkörd av en bil och dog. Huntmannen hade inte hunnit fram i tid för att ändar riktningen på packet.

Vädret under dagen hade kunnat vara bättre. Det blåste hårt, det regnade, det haglade och ibland sken solen. Efter ca 5 timmar samlade master John ihop sitt pack som nu bestod av smutsiga hundar

De lokala irländarna hade under dagens lopp samlats för att följa med jakten och därför hade vi möjligheten att ventilera på hur olika sätt vi bedriver harjakt i respektive länder med hjälp av beagles. Irländarna tyckte att det inte var fair play att skjuta haren så som brukligt är hos oss. De ansåg att haren ska ha en chans att undkomma sitt öde. Det vi fick bevittna var att haren visst kan komma undan trots att 32 beaglen jagar den alldeles som haren ofta kommer undan en ensam drivande beagle och skytten i Finland.

Hundarna var smutsiga och trötta då de föstes upp i bilen efter uträttat förvärv och vi avlsutade dagen som gäster på knytkalaset som traditionellt ordnas i cottaget  på orten

Det var en fantastisk upplevelse att få vara med och bevittna jakt på vår ras ursprungliga brukssätt. Man kunde bara konstarera att harjakt med beagle i vårt land skiljer sej stort från det ursprungliga sättet.