Beaglen på Tallbacka: Tilde

Livet med två hundar är annorlunda än med tre. Lättare, visserligen! Men ... jag saknar Tilde.

Ines började löpa så det gällde att ha koll på var Bigge höll hus. Jag har rastat Ines då Göran rastat Bigge , eller vise versa.
Så en dag när Göran gick med Bigge på länk genom skogen kommer det tre lösa hundar som ryker på Bigge så att han blöder av betten! Veterinärbesök och ett antal stygn i rumpan på Bigge och diverse obehagliga samtal med ägaren till de lösa hundarna.
Det är underligt att fast man har rätten på sin sida ska man bli tvungen att läsa lagen för den skyldiga!

Nu ser jag fram emot att både Vilda och Lippe ska gå på utställning i Kimito den 24.5 och också Bella ska visas upp där.
Efter den utställningen har alla valpar från min första kull, T-kullen, född den 19.5.2011, fått utlåtande om exteriören.

Det här är den sorligaste nyhet att berätta jag kan tänka mej.

Den 27.3 blev Tilde påkörd av en bil på väg 51 och dog.

Allting började då alla 3 hundarna smet ut genom framdörren som antagligen Ines öppnat, det är ju bara hon som kan det. Kl var 18.40 då min telefon ringde och grannen frågar om mina hundar är ute och jagar. Förvånad svarade jag att det är de inte för jag hade ju just allesammans vid mina fötter då jag lagade mat. Men han hade sett dem och hört när de tog upp ett drev i skogen.

Då såg jag att framdörren stod på vidgavel och solen gassade in. Det var inte så mycket jag kunde göra då. Jag tog 3 koppel med mej och satte mej i bilen för att köra iväg i hopp om att se eller höra hundarna.

Me inte ledde det nån vart. Göran kom hem och gav sej också ut för att spana men inte hörde han dem heller.

Det lönade sej inte att, springa om kring utan vi höll oss hemma och hoppades att de igen en gång skulle ha tur och komma hela hem.

Men så gick det inte nu. Kl 20.40 fick Göran ett samtal, en kvinna berättade att det låg en död hund på 51:an.
Vi åkte dit och jag såg genast att det var Tilde. Hon hade redan stelnat så antagligen hade hon legat en god stund mitt på vägen död innan det här unga paret stannat, lyft henne åt sidan och ringt till oss. Trots att allt tydde på att Tilde dött omedelbart stör det mej att den som kört på henne inte stannat och kollat upp att hon hade halsband med namnbricka där våra telefonnummer också finns. Ett samtal bara och vi hade genast kommit.

Bigge kom hem kl 22, våt men hel och en timme senare kom Ines, också hon hel och våt.

Dagarna som gått sedan denna sorliga torsdag ha varit tunga och gråtfyllda.
Jag sörjer min älskade hund så förskräckligt mycket!

Tilde var en så mild, glad och vänlig hund, hoppsig på sitt eget sätt men tyckte om alla. En lättare hund kan jag inte tänka mej att man kan ha.

Att hon också hade fina jaktegenskaper gjorde ju inte saken sämre. Trots att hon var olovligt lös på sök. Men det kompenserade hom med att ha ett ypperligt sök och bra drevförmåga. Hon var ivrig och snabb.

Hon var ju uppfödd av mej själv, Bigges och Ines valp och jag var mer än nöjd med henne trots lösheten.

Mina planer för Tilde var att nästa höst gå på många drevprov med henne och sedan se om alla hennes goda jaktegenskaper räckte till att 'förlåta' lösheten så att jag skulle kunna ta valpar av henne. Hanen som i så fall skulle bli far till valparna hade jag nästa bestämt mej för redan och lösheten hade vi för en vecka sedan börjat motarbeta, visserligen med ett litet sista halmstrå men det hade varit värt ett försök om det lyckats.

Vi hade kontaktat homeopat Annika Tähtinen. Min tanke var att Tildes tidvis illaluktande andedräkt och hennes rinnande ögon kunde vara orsak till att hon skällde av så lite irritation. Då jag framförde min teori för homeopaten ansåg hon, efter att ha undersökt Tilde att teorin inte var utesluten. Så vi hade en vecka tidigare påbörjat medicineringen med homeopatiska medel och just börjat lägga märke till att ögonen rann en aning mindre och att andedräkten var mycket bättre.

Men, nu får vi aldrig veta.

Igår på kvällen gick jag med Bigge och Ines på kvällslänken genom skogen där det sista drevet gått. Solen sken så det var soligt och vackert. Och det kändes skönt att inse hur Tilde hade njutit när hon drev bytet genom den vackra skogen. Det är som en vän till mej sa: Tilde dog då hon gjorde det bästa som fanns att göra och det som en beagle är skapad för att göra.

Tack Tilde för att jag fick ha dej!