2016-10-30

När alla valparna hade flyttat åkte vi till Päijälä för att jaga på statens jaktmarker i Kuhmois.
Vår plan gick ut på att åka i väg tidigare på hösten den här gången för att undvika att hamna i oväder som för ett år sedan. Då började snöstormen medan vi körde upp och vi var utan ström och fick röja oss fram då träd hade fallit över vägarna osv.

Så nu var vi ute 3 veckor tidigare men snö fick vi den här gången också! Inte lika mycket och storm kunde man inte tala om men hararna tryckte under hela veckan och vi såg bara något enstaka harspår.


Vi släppte Alva och Lippe tillsammans och alla dagar tog de upp hare men allt för långt borta från oss.


Drevena gick varje dag bort till olovliga marker så det var bara för oss att hoppa i bilen och åka iväg för att ta fast hundarna.

Men vi njöt nog av vår jaktsemester ändå. Vi eldade små pinnar i vår nya ´risukeitin` och kokade kaffe och grillade korv.

På kvällarna badade vi bastu och njöt av lugnet och ron i stugan framför brasan.



Lippe har haft problem med analkörtlarna antagligen hela livet. Körtlarna har inte tömts av sig själva och det har varit nödvändigt att tömma dem manuellt med 3 veckors mellanrum. Det är en ganska otäck göra och plågsamt för Lippe så vi bestämde att något måste göras.

Det finns antagligen bara en veterinär i det här landet som opererar den här åkomman med en helt annan metod än andra veterinärer. Han heter Esko Töysä och finns i Viitasaari.
Då vi nu skulle befinna oss i Kuhmois som ligger halvvägs till Viitasaari så slog vi två flugor i en smäll och åkte dit för att få Lippe opererad.
Det var riktigt bra timat för det var -16° med strålande solsken på fredag morgon när vi startade.


Själva ingreppet tog ca 1 timme. Töysä är också homeopat så både Lippe och Alva fick små burkar med homeopatiska preparat som eftervård.


Alva har haft en bula på högra höften i ett års tid efter att, som vi antar, blivit sparkad av en hjort. Då hon inte i något skede verkar ha haft ont har vi antagit att det inte varit nån fara. Men i något skede under förra vintern började hon hoppa över varannat steg på vänstra bakbenet.

Det sägs vara vanligt att beaglen gör det och att det sällan finns en fysisk orsak till ´pomppandet`. Så vi följde med situationen men fortfarande märktes ingenting som skulle ha skvallrat om att Alva hade ont eller på annat sätt led av varken bulan till höger eller det utelämnade steget till vänster.

För säkerhets skull visades hon på våren för en veterinär som skrev ut en lång kur på värkmedicin och knäna undersöktes för att utesluta patella luksation. Allt väl med andra ord.

Under hösten som gått blev hennes gång ändå så onaturlig att vi röntgade ryggrad, höfter och armbågar. Höfterna är C/B, armbågarna 0/0 och ryggraden utan skavanker. Alva var dock svår att söva ner och medan höterna bröts ut för att kunna röntgas måste man ge henne mera bedövning i flera etapper för att få undersökningen utförd.
Veterinärens kommentar var att Alva hade mycket ont och att det är smärtan som fick henne att kvickna till - en hund inte ljuger då den är nersövd.
Bulan undersöktes med ultraljud där man såg att muskeln var alldeles söndertrasad ännu ett år efter hjortsparken.

Vården blev laserbehandking av bulan, värkmedicin och ´nerv`medicin för pomppandet. När det här var avklarat gick vi sedan till en osteopat som manipulerade rygg och höft och som sade att Alva kommer att bli bra!





Z-arna ut i världen

Vi hade tur med vädret. Det var varma, vackra dagar flera veckor å rad så valparna kunde vara ute flera timmar i taget. Det var härligt att se hur motoriken utvecklades och alla njöt.








Bella fick åka hem och ta Zarafia med sej då 7 veckors ålder hade uppnåtts och här tog Lippe och Alva vid som uppfostrare ännu ett par veckor då alla andra i tur och ordning flyttade till sina egna hem.


Den sista veckan var det bara Zigge kvar och vi monterade ner valpinhägnaden från matsalen och återgick sakta men säkert till vardagen.